Vilken är världens mest kortsynta aktivitet?
Av Christer Hanefalk
Jag
har en kandidat! Jag tror att mobbning är det mest kortsynta man kan syssla
med. Den skänker sin utövare några
sekunders, möjligen några minuters njutning i upplevelsen av ett offers
förödmjukelse, men den skadar faktiskt mobbaren för livet. Ibland kanske bara
genom ett anfrätt anseende, ibland i form av missade framtidschanser, ibland i
form av att verkligheten hinner ifatt mobbaren i form av minskad livsglädje.
Mobbning
har varit ett aktuellt ämne under många år nu, men självklart har det
aktualiserats tack vare (notera att jag skriver ”tack vare” och inte ”på grund
av”) guvernören Mitt Romney’s bekräftade översittarfasoner från high
school-tiden på 1960-talet (…blev någon förvånad??...).
Jag
har alltid – faktiskt redan som barn – undrat över vad det är som gör att vissa
människor, unga som äldre, tycker sig ha rätten att ”sätta sig” på sin
omgivning på olika sätt. Vad ger exempelvis äldre studenter rättigheten att
utsätta yngre för så kallad ”nollning”? Vad ger ”vackrare” människor rätten att
ge sig på ”fulare”? Vem håller i utnämningsförfarandet då någon ges
”töntstämpeln”? Vad ger starkare rätten att ge sig på de fysiskt något svagare?
Och så vidare, och så vidare…..
Jag
tror att det finns flera grundorsaker till att mobbning alltid har funnits, finns
och alltid kommer att finnas. Mobbare blir en del helt enkelt för att man har
så otroligt dålig självkänsla, att man enbart kan få ett uns av en sådan genom
att försöka förstöra andras. En del gör det av ren dumhet (…och då menar jag
med dumhet mycket låg intelligens…). Man tror inte att mobbningen får
konsekvenser – man ser inte framåt, helt enkelt för att man saknar förmågan.
Att på måndagen fundera över kommande lördag är bara det en oöverstiglig
uppgift. Jag tror också att det finns en annan sorts mobbare – vilket är en
kategori som jag tror att Mitt Romney tillhör: De som mobbar för att de kan
göra det! De är det som på engelska kallas ”untouchables” – de som är för rika,
för vackra, för läckra, för beundrade för att överhuvudtaget tro att något ont
kan hända dem själva. Här tror jag också vi finner de mobbare som nyligen
lyftes fram i rampljuset i samband med misstänkt misshandel på Sigtuna-skolan.
Ett lämpligt citat i sammanhanget är nog Bill Clintons ord i samband med den
fördjupade avbönen efter Lewinsky-skandalen. I samband med ett möte inför bland
andra journalister, sade Clinton i september 1998 följande: ”I did it for the
worst of reasons. I did it because I thought I could.”
Det
varje mobbare glömmer är faktiskt något väldigt enkelt: Det är inte bara
otroligt korkat att mobba någon. Det är också väldigt olönsamt! Det är en
riktigt dålig investering i framtiden!!
När
någon mobbas startar en reaktion hos båda parter – hos mobbaren en känsla av
lust, hånfullhet, upprymdhet, spänning, falsk självkänsla, etcetera. Hos den
mobbade skapas självförakt, sorg, ledsenhet, ångest och många fler saker –
plus, hos de flesta, ett livslångt hat. På ett par sekunder eller minuter har
mobbaren – för att kanske få ett skratt eller uppskattning från några indolenta
kompisar – skaffat sig en fiende. En fiende som kan komma att påverka hans
eller hennes liv i framtiden. Och förmodligen inte bara en fiende – ganska
säkert rätt många fiender. Den mobbades kompisar, den mobbades familj,
familjens vänner, och så vidare. Det märkliga är att skolans töntar rätt ofta
blir framgångsrika som vuxna. Sannolikheten för att finna en mobbad tönt i en
chefsposition är faktiskt ganska stor. Hur smart var det då att ge sig på denne
när han/hon var 15-16 år? Får mobbaren jobbet? Knappast! Var 30 sekunders
skratt och hånfullhet värt 50 års hat? Tveksamt!
Nu
säger många: Man måste få fler chanser! Man kan ändra sig! Jag personligen tror
faktiskt inte på att människor ändras (…vi kan inte ens byta golfsving!...). Du
ändrar dig inte – det enda som händer är att du som vuxen skaffar dig en
fernissa över din personlighet. Du lär dig helt enkelt vad som går hem – du
blir än bättre skådis helt enkelt. Men, ränderna sitter i – det är min
erfarenhet efter 43 år i näringslivet. Min tro är att det krävs en rejäl
livskris för att man ska kunna tro på en förändrad personlighet.
I
sammanhanget vill jag också passa på att ta upp ett begrepp som först
introducerades på 1980-talet av norska författarinnan, politikern och
professorn Berit Ås, nämligen Härskartekniker. Konceptet kopierades och
nylanserades här i Sverige för några år sedan. Jag tycker att det är intressant
när man beskriver ren oförskämdhet, dålig uppfostran och ren dj-la elakhet som
”härskarteknik”. Att vara för dj-vlig är inget man tränar på – det är något man
är! Tekniken är inget – till skillnad från så kallad ”negative campaigning” som
ju innebär att man systematiskt smutskastar en motpart – som lärs ut.
Härskarteknik är medfödd. Tekniken är intuitiv – och därmed omedveten. Visst –
den kan analyseras – efteråt. Men, till vilken nytta? Utom att möjligen avfärda
all slags berättigad kritik som utövande av ”härskarteknik”?
Jag
tror inte att dagens metoder att komma tillrätta med mobbning fungerar.
Särskilt som mobbningen tagit sig nya uttryck och även blivit en virtuell
företeelse. Sociala medier har tagit över – tidigare hugg och slag som varit
muskulärt betingade, har i många fall övergått till bildliga hugg och slag som
är virtuellt betingade. Men resultatet är detsamma: En kränkt och ångestfylld
mobbad, och en kortsiktigt triumferande mobbare. Det som krävs är, tror jag,
mer av utbildning med tyngdpunkt i filosofi och kanske också retorik. Alltså
mer av vad vi kommunicerar och hur vi kommunicerar. Och – vad det leder till.
På riktigt!
När
man som mobbare möjligen (…det går nog inte med alla – insikt kräver trots allt
en miniminivå vad gäller begåvning…) får klart för sig vad mobbning leder till
på lite sikt, så kanske man ändå sätter skrattet i halsen. Och inser följande
enkla sanning:
Att
mobba någon är otroligt osmart! Det är, som redan skrivits ovan men som kan
skrivas hur många gånger som helst: Den sämsta investering man överhuvudtaget
kan göra i sitt eget liv!
Upplands
Väsby i maj 2012
Christer
Hanefalk
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS