Talare: Maud Olofsson

Datum: 7 juli 2011

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

Inledning/intresseväckare        6        Självklart anslag – men bra framfört

Bakgrundsbeskrivning             6        En Alliansens ”kronologi”

Budskap (tydlighet)                 8        Underliggande budskap: Vi måste fortsätta förnya Sverige

Argumentation                        6        OK – utan att lyfta till högre höjder                         

Avslutning/uppmaning              7        Talet höll hela vägen!                  

Bevisstyrka                             7        OK – men egna reflektioner dominerade

Språkliga hjälpmedel                5        Få riktigt bra formuleringar

Engagemang/närvaro               8         Bästa någonsin av Maud – naturligt givet situationen                            

Retorisk Fair Play                   7          Färre attacker än tidigare år – mer om egna styrkor. Bra!

Sammanvägt betyg:             6,7       Ett klart godkänt – om än inte lysande – avskedstal         

Övergripande kommentar: När man som Maud Olofsson håller sitt sista ”stora” tal som partiledare är det mycket i talet som blir förutsägbart. Man berättar om hur det var att bli ledare, om den tuffa vägen fram, om fram- och motgångar och om vad man varit med om att skapa. Detta toppas gärna med lite känsloutspel då och då. Och sedan säger man att det som är gjort är bra, men att det behövs mycket mer (…det vill säga lika förutsägbart som en tillträdande VDs tal är – ingen har väl någonsin hört en ny VD säga att allt är jättebra och vi ska fortsätta att jobba precis som vi gör idag…??). Men, Maud Olofsson höll ett bra avskedstal och vår tro är att hon personligen bearbetat detta tal mer än tidigare Almedals-tal. Detta märktes på två sätt: Dels var ”konstfullheten” i talet på en lägre nivå – talet innehöll inte så många eleganta och (av andra!) under lång tid uttänkta formuleringar. Och dels hade Olofsson betydligt färre felsägningar och stakningar – de var i princip halverade jämfört med tidigare. Närvaron och kopplingen till manus var med andra ord väsentligt bättre än alla tidigare år.

Bra var också fokuseringen kring ett antal framtidsfrågor – framtidsfrågor som blir något av det politiska testamente som Maud Olofsson lämnar över till sin efterträdare.

Noterbart var också publikreaktionen när Olofsson tog upp sitt eget och Alliansregeringens agerande i samband med Saab-affären – ”…man ska inte köpa bilfabriker bara för att det råkar vara populistiskt riktigt – just den dagen…” – här kom kvällens näst längsta applåd (…den längsta var naturligtvis den sista!). Här fick Olofsson ett säkert mycket välkommet stöd för sitt konsekventa agerande i den frågan.

Talet var också långt – 41 minuter – vilket också var förutsägbart. I ett avskedstal finns det mycket man vill säga.

Hämtade inspirationen bakåt för att se framåt

I sitt sista Almedalstal lyckades Maud Olofsson stundtals koppla ett fast grepp om sina åhörare vilket (be)visades när flera av hennes ironiska kommentarer och påståenden följdes av långa applåder och skratt. Hennes tal byggde på en resumé av en lång politikergärning som ledde fram till önskningar och uppmaningar för framtiden. Noterbart här var hennes starka förordande för ett fortsatt starkt samarbete inom alliansen. Implicit proklamerade Olofsson vidare att Centern är det enda partiet som fokuserar på miljö – och därmed är det parti som ska leda Sverige i sin gröna omställning.

Den övergripande ramen för talets disposition byggde på entreprenörskapets bidrag till, och vikt för, samhällets utveckling. Inledningsmässigt fick åhörarna lyssna till berättelsen om Alliansens etablering och där Maud Olofsson här och var kryddade berättelsen med symboler och metaforer för att illustrera den "historiska överenskommelsen" som förseglades med planteringen av ett träd med tro på framtiden. Hon kom därefter in på – i ordning – invandringspolitik, följt av entreprenörskap, företagande, klimathot och hållbarhet. Och med en avslutande önskan om hur framtiden ska formas av en regering som har "ordning och reda" på sin politik. Och sedan – allra sist – kom något som retoriker kallar ”inclusio”: Maud Olofsson använde exakts samma ord som hon inledde med: ”Det svåra är inte att börja. Det svåra är att sluta.”

Argumentation och bevisföring

Maud Olofsson ville med sin argumentation (återupp)väcka vårt förtroende för henne, genom att visa på hur hennes starka värderingar gett henne förmågan att fatta komplicerade politiska beslut (trots att det i många fall enlig Maud Olofsson hade inneburit “konflikter och ifrågasättande”, både internt och externt). Eftersom det var ett avskedstal så blev mycket av argumentationen präglat av karaktär och känslor – och ”bevisen” därför i stor utsträckning Maud Olofssons egna reflektioner snarare än objektiv och förankrad bevisföring. Exempel på detta är när Olofsson vill bygga karaktär när hon berättar om sin “sanna” värderingsgrund och samtidigt vädjar till åhörarnas känslor genom citat/reflektioner som: “Vi har bara varandra. Vi är ju bara människor”. Hon underbyggde med andra ord sina argument genom att upprepade gånger referera till sig själv.

Talet rättfärdigade Allianssamarbetet  och dess politik genom jämförelser med oppositionens “misslyckade” politik genom tiderna. Maud Olofsson strävade efter att kartlägga innebörder och definiera begrepp som nybyggarlandet, värderingsskifte, entreprenörskap och hållbarhet. Olofsson beskrev centerns stöd för dem som är mindre med ”Jag har fightats för dom som inte har så starka företrädare och som inte har tillträde till morgonsofforna.” Och hon exemplifierade centerns genombrott i politik med hänvisningar till RUT, ROT, privatisering av apotek, miljöbilspremier och skattesänkningar – allt kärnfrågor för just centern, enligt Maud Olofsson. Olofsson definierade och belyste även invandrarnas stora betydelse i samhället och underströk att invandrarna bygger upp “välfärdskärnan”. Det är intressant att beakta kopplingen mellan resonemanget kring invandringspolitik och alliansregeringens budgetförslag. Här försökte Olofsson lyfta fram faran för det påstådda samarbetet mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna som riskerar att “fälla” regeringsbudgeten, vilket enligt Olofsson skulle kunna leda till att de svaga i samhället drabbas.

Språket

Talet innehöll främst rytmer och jämförelser som exempelvis följande citat; “Jag har inte alltid blivit populär. Men för mig är politiskt engagemang större än korta popularitetstävlingar. Jag vill ha resultat. Jag har velat åstadkomma saker och jag blir glad för varje nytt företag som startas, för varje kvinna som vågar ta klivet framåt, för varje vindsnurra som monteras upp”. Det fanns också flera motsatser som “invandringspolitiken är vårt största misslyckande. Men invandringen är också vår största möjlighet till framgång”. Anförandet innehöll också flera personliga exempel, där Maud Olofsson hänvisar till sin uppväxt på “en liten gård” och sin familj. Olofsson använde också bildspråk vid några tillfällen – exempelvis den klassiska “stafettpinnen” och att “vi måste gå från att vara matade fågelungar till att bli ivriga bävrar”.

De framträdande begreppen (några var nykonstruktioner) i talet var följande: nybyggarlandet, entreprenörssjäl, frihetssjäl, värderingsskifte, frihetsrevolution, storföretagssverige. De ord som dominerade talet var; jag, sann, entreprenör, allians, tänk, måste, dröm, våga, mod.

Angrepp

Talet innehöll flera angrepp av olika slag – allt ifrån attack mot socialdemokraternas påstådda ihopkoppling med SD till Danmarks gränskontroller och den integrationspolitik som “svikit” invandrare. Explicit riktar Maud Olofsson även en pik mot de medier som “fnissade” åt “de ivriga bävarna”. Här gör hon även en elegant så kallad ”förflyttning” då hon följer upp med att säga; “de som skulle förstå - förstod”. Slutligen, kraftfullt och följt av långa applåder, söker Olofsson tysta kritiken kring att staten inte köpte Saab med en hänvisning till att de har ansvar för att förvalta skattebetalarnas pengar.

Formuleringar man minns

Maud Olofssons Almedalstal innehöll en flera kraftfulla och stundtals målande formuleringar. De mest välformulerade avsnitten handlade som väntat om entreprenörskap och kritik mot Socialdemokraterna. Det kanske mindre förväntade var hur Olofsson lyckas koppla ihop centerns värdeord och sätta ett likhetstecken med invandring vilket framgår i följande citat:

-          Låt oss skapa en ny vokabulär! Där invandring förknippas med välfärd, framgång, entreprenörskap, idogt arbete och gemenskap.

-          Vi måste våga se sveket. Säga sanningen. Det är inte invandrarna det är fel på. Det är invandringspolitiken.

-          Danskarna börjar granska vid sina gränser.

-          Men även den historiska överenskommelsen om ett Allianssamarbete, den symboliska badtunnan (som ingen faktiskt badade i) och tallarna som Alliansen planterade tillsammans i Hällefors har en självklar plats i talet: ”Tallarna ute på maktskiftet som vi planterade kom att symbolisera det som vi alla var överens om. Att alla skall bidra till samarbetet och att alla skall vinna på samarbetet.”  Och – Maud fortsätter: ”Men, vi överträffade förväntningarna. Med råge. Det blev inget skvalp i badtunnan. Det blev en våg av förändring!” (som var en känga till par Socialdemokratiska statsråd angående den borgerliga alliansen.)

-          …man ska inte köpa bilfabriker bara för att det råkar vara populistiskt riktigt – just den dagen…

-          ’Sverige är värt en bättre regering’ var inledningsorden i det så kallade Högforsdokumentet. Idag har Sverige en bättre regering.

-          Jag vill att Sverige ska vara ett öppet land. Ett nybyggarland. Ett land som man ska längta till. Där man kan förverkliga sina drömmar. Ett land dit man välkomnas. Där man tas emot med öppna armar. Låt oss tillsammans bygga nybyggarlandet Sverige!

-

Norah Al-Mauly, Lucia Cornejo, Gunilla Iverfeldt, Krister Johansson, Martina Lundberg, Diana Malm och Christer Hanefalk