Talare: Jimmie Åkesson

Datum:  10 juli 2011

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

 

Inledning/intresseväckare     6      Sådär – OK, men ingen stark intresseväckare

Bakgrundsbeskrivning          8      Tydlig och klar – lätt att följa

Budskap (tydlighet)             9       Mycket tydlig – SD ett seriöst parti som kommit för att stanna

Argumentation                    9       Bra och varierad                           

Avslutning/uppmaning        10       Mycket stark – där Per-Albin-citat bidrar till styrkan

Bevisstyrka                        7        Övervikt egna reflektioner – väl lite faktastöd

Språkliga hjälpmedel           8        Genomgående bra – utan att vara briljant

Engagemang/närvaro           9        Högt engagemang – och inga svackor

Retorisk Fair Play               5        SD måste attackera – men, men – 41 st attacker….

Sammanvägt betyg:          8,1        En mycket bra prestation av Åkesson – trots väl långt tal

Övergripande kommentar: Åkesson gjorde ett lugnt och tryggt framförande – med största säkerhet ett resultat av en minutiös förberedelse i kombination med retorisk skicklighet. Åkesson höll ett bra taltempo med vältajmad pausering och undvek helt att staka sig. Framförandet som sådant utan tvekan i toppklass. Och Åkesson lyckades – trots tallängden – vidmakthålla ett starkt engagemang rakt igenom.

Talet innehöll oerhört många angrepp (…stor del av talet byggde helt på angrepp…) med ambitionen och viljan att (om)definiera Sverigedemokraternas position i svensk politik. Invandrarpolitiken och SDs hållning till den lyftes aldrig fram explicit – däremot flera gånger implicit. I stället bygger Åkesson för att profilera SD inom ytterligare ett område: Lag och ordning! (…intressant jämförelse kan här göras med Fridolin som undviker att tala om miljön för att profilera MP som ”utbildningspartiet” – Åkesson gör alltså motsvarande manöver…)

Talet kan delas in i två huvuddelar där, väldigt förenklat (!), den inledande halvan mest ägnas åt attacker och den avslutande åt vad SD vill åstadkomma politiskt. Rent argumentmässigt fungerade det bättre i den senare delen – sakligt är det ju faktiskt svårt att angripa Reinfeldt och regeringspartierna för att de gjort just det som de lovade göra såväl före som under valnatten 2010 – nämligen att inte befatta sig med SD.

Åkessons kopplingar till Per-Albin och traditionell socialdemokrati är ett ”fräckt” grepp som har potential att gå hem – att vi skriver ordet ”fräckt” beror ju självklart på att Per-Albin-citaten kommer från en tid då verkligheten såg så annorlunda ut. Då Sverige befolkningsmässigt var homogent, då globalisering och internationalism inte var begrepp och då ofärd och världskrig hotade. Ryckta ur sitt sammanhang får Åkesson Per-Albin-citaten att låta som ett stöd för det som SD framför idag – 80 år senare och i en helt ny kontext.

Åkesson och SD vill bli tagna på allvar!

Åkessons tal blev, som förutspått, väldigt långt. Omkring 52 minuter och därmed det längsta talet under Almedals-veckan. Ändå blev Åkesson den av talarna som allra bäst lyckades med att hålla ett högt och starkt engagemang – rakt igenom.

Vill man vara lite elak så kan man säga att början av talet mest bestod av ”politiskt gnäll” – där frågan som ställdes från Åkesson var: ”Varför tar ni oss inte på allvar? Varför envisas ni med att hålla oss utanför?” – accentuerat med ord som ”…de förstår inte att de måste prata - även med oss - om de ska kunna driva igenom sin politik. Utspelet om att inte ta i Sverigedemokraterna ens med tång väger uppenbarligen tyngre än den egna politiken och den egna ideologin.” Åkesson försöker i denna del av talet (be)visa att SD betett sig seriöst och ansvarstagande under sitt första riksdagsår genom att visa på hur man ställt sig till olika (uppräknade) sakfrågor.

Därefter följer ett resonemang om ”höger och vänster” med en välvald referens till Nalle Puh. Här använder sig Åkesson av en artificiell bevisföring – som fungerar därför att den är avväpnande.

Sedan följde ett frontalangrepp på såväl Reinfeldt/moderaterna som på miljöpartiet. Som – givet SDs roll och position – var väl underbyggt. Åkesson valde, naturligtvis, att här lyfta fram just de frågor där moderaterna och miljöpartiet skiljer sig åt allra mest.

Men, allra bästa delen av talet var den sista tredjedelen – den som inleds med berättelsen om Hjördis. Vilket understryker att det oftast blir bättre när man talar för en egen sakfråga – mer än att tala mot någon eller något annat. Och, efter god argumentation kring kopplingen mellan begreppen trygghet och frihet, kommer ”höjningen” (hade det varit Eurovision Song Contest hade vi kallat det upptempo) med referensen till Per-Albin Hansson och citatet från ”Folkhemstalet” från början av 1928. Och påståendet att ”Sverigedemokraterna är den logiska arvtagaren till idén om Folkhemmet”. (… alla verkar vilja ta något från socialdemokratin…).

Argumentation och bevisföring

Åkessons argumentation är skickligt formulerad och innehåller en bra blandning av alla argumentslag (alltså logos, ethos och pathos – nytta, karaktär och känsla). Nytta och karaktär dominerar, men avsnittet om ”Hjördis” är självklart pathos-inriktat.  Svagheten ligger i bevisföringen – visserligen har Åkesson många exempel, men de egna reflektionerna dominerar och faktastödet är – enligt vår uppfattning – för svagt.

Språket

Åkesson lyckades väl i sin användning av så kallade ”förflyttningar” (alter på latin) – alltså en teknik att göra om en fråga, göra en fråga ”större” eller göra en fråga ”mindre”. Bland Åkessons bilder återfinns yttryck som ljusskygga element, tungan på vågen, stenkastning (men implicit hänvisning till händelser i invandrartäta områden) och exempel med Nalle Puh om "höger och vänster". Åkesson använde även en mängd rytmer och han höll sig ofta till så kallade treklanger. Åkesson använde positiva värdeord för SD som trygghet och samhörighet, medan de värdeord som kopplades till regeringen var sådana som arrogans och nonchalans.

Angrepp
 
Talet innehöll en stor mängd angrepp - sammanlagt hela 41 stycken (Almedals-rekord 2011). Huvuddelen av dessa riktades framförallt mot Reinfeldt och den sittande regeringen. Åkesson menade att Reinfeldt inte tar ansvar just för sin vägran att samarbeta med Sverigedemokraterna (…istället "blundar och hoppas" han…). Likaså är det enligt Åkesson ansvarslöst att samarbeta med Miljöpartiet som Åkesson definierade som ett uttalat vänsterparti.

Åkesson angrep även miljöpartiet mycket hårt och framställde dem som SDs huvudmotståndare i såväl kampen om att vara det tredje största riksdagspartiet som det parti som bör ges inflytande på regeringspolitiken.

Åkesson passade också på att angripa även såväl den nuvarande som tidigare regeringar som han menade hade "drivit Sverige i samma destruktiva riktning - mot splittring och söndring".

Formuleringar man minns

Jimmie Åkesson hade utan tvekan jobbat en hel del med att finna bra formuleringar. Här kommer några som vi vill återge (notera gärna de frekventa inslagen av ironi):

-          Och så skickade han herrarna Borg och Bildt till Landskrona för att upprepa och inpränta detta mantra hos trångsynta skåningar, som vanligtvis brukar rösta fel.

-          Jo, jultomten kom, det vet vi alla. Och varför skulle han inte göra det? Sverigedemokraterna har under väldigt lång tid varit tydliga med att vi är positiva till arbetskraftsinvandring av människor med unik kompetens som arbetsmarknaden efterfrågar och om det är någon som både besitter unik kompetens och är efterfrågad så är det väl jultomten!?

-          ….men lika lite som att jag och mitt parti kan hållas ansvariga för högre räntor, att Saab hotas av konkurs, att utanförskapet är fortsatt högt eller att det blev en lång och kall vinter - lika lite har vi varit ansvariga för den parlamentariska situationen i riksdagen.

-          Förmågan att regera i minoritet är ett mått på ens kvalitéer som statsman. (…ett försök till definition)  

-          För varenda vettig människa, som bor på Södermalm och jobbar med media, vet ju att värderingar, det kan man bara ha om de är antingen höger eller vänster.

-          Han talade bland annat om sin oro för att många väldigt gamla människor inte har jobbat på många, många år. Om jag får ge Reinfeldt ett råd i det avseendet, så tycker jag att han kanske borde oroa sig ännu mer för att hans eget väldigt gamla parti, inte har producerat några nya idéer på många, många år.

-          … att det måste finnas en balans mellan frihet och trygghet - att bristen på trygghet begränsar frihetens värde. (…ännu en definition…)

-          Vad är den friheten värd för dom? Hur ska dom kunna utnyttja den här friheten när dom inte ens är trygga nog att gå ut på sin egen gård? (…ett exempel på en retorisk kedja – med falsk slutsats visserligen – men skickligt gjord…)

-          Vi ser hur grundläggande principer om rättsstat och likabehandling urholkas genom särrättigheter och särbehandling.

-          Så skapades Folkhemmet. Inte genom klasskamp och hat, utan genom en idé om det enade, goda hemmet för alla medborgare. Vi förstår det här, och det är det som gör oss till ett Folkhemsparti. Sverigedemokraterna är den logiska arvtagaren till idén om Folkhemmet.

 Andreas Mendoza, Fredrik Hilleborg och Christer Hanefalk