Talare: Håkan Juholt

Datum: 8 juli 2010

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

Inledning/intresseväckare      8    Riktigt bra – högt tempo från första början!

Bakgrundsbeskrivni              8    Undervisande – många ”enkelt” formulerade definitioner.

Budskap (tydlighet)              9    Mycket tydlig

Argumentation                     8    Tidvis mycket bra – ibland (mitten) med tempoförluster

Avslutning/uppmaning           9    Bra och engagerande för egna målgruppen                     

Bevisstyrka                          8    Väl förberett – många bevis. Hög andel fakta.

Språkliga hjälpmedel             7    Många genomtänkta – men inte många verkligt eleganta

Engagemang/närvaro             9    Bra nästan hela vägen – bäst i början och i slutet                     

Retorisk Fair Play                 8     Mer om egna målen än andras tillkortakommanden

 

Sammanvägt betyg:    8,2             Ett bra tal som blivit än bättre om det varit 10 min kortare

Övergripande kommentar: Intresset för Julholts tal var stort och förväntningarna höga. Resultatet blev ett tal med många retoriska grepp och ideologisk kraftfullhet, där struktur och leverans dock inte höll samma klass. Felsägningar, ett forcerat tempo och varierande samspel med publiken drar ner betyget något. Klart bättre än Reinfeldt men aningen sämre än Björklund. Socialdemokratins väljare fick i detta tal verkligen höra sin ideologi uttryckas på ett inspirerande och vitalt sätt, medan motståndarna med största säkerhet hörde samma ofinansierade reformer som tidigare. Däremot kan nog många som känt sig osäkra, och kanske oinsatta, tänka att de i Håkan Juholt fick lyssna till en fräschare och spänstigare socialdemokrati än på länge. Talet var rekordlångt jämfört med tidigare tal och antalet ord var stort – det vill säga: Taltempot var ibland svårt att hänga med i. Totalt sett alltså ett mycket bra tal av Håkan Juholt, men inte hans bästa tal!

En fråga till Juholt: Du berättade att du fått fyra uppdrag av partikongressen: Vilket var det fjärde?? De första tre var pensionerna, barnfattigdomen och avregleringarna (som gått snett) – men vart tog det fjärde vägen?

Håkan Juholts tal - en vision om framtiden som hämtar sin kraft i historien

Juholt började direkt med en i humor förklädd råsop mot statsministern: ”I måndags låg dimman tät över Gotland, idag lyser solen från en klar himmel!” Sedan, ”pang”: ”Politiken skall ställa löntagarnas bästa först, det är själva idén med social demokrati”. Ingen av de föregående talarna i Almedalen denna vecka, förra året eller året dessförinnan, har med ett sådant kanonskott, så tidigt i talet, varit så kristallklar vad gäller det egna partiets ideologiska fundament och agenda. Alltså, nyföretagande och näringsliv är en definitionsmässigt sekundär sak jämfört med löntagarnas bästa. Beteckningen ”löntagare” är gammal klassisk s-retorik som med åren blivit alltmer sällsynt och på senare tid nästan försvunnit. Nu är det back to basics som gäller för Juholt, basics från 1950-talet och fram till mitten av 1990-talet. Det kan låta åldersdigert, men Juholts långa lista på ”det gamla” som kännetecknar regeringspolitiken refererar till samhällsförhållanden som ligger ännu längre tillbaka i tiden, till den första hälften av 1900-talet!

Juholt inledde sitt tal med hög närvaro vilket togs emot väl av publiken i form av rungande applåder och engagemang. Under talets gång tappade han kontakten en aning – vilket kan ha berott på talets struktur och längd. Han talar därtill snabbt vilket gör att publiken ibland har svårt att hinna med och framförallt att följa den röda tråden. Men, där gör Juholt då och då på ett bra sätt det Reinfeldt missade – han gav sin publik det vi som jobbar med retorik kallar ”sammanhangsmarkörer” – alltså en form av lyssnaranvisningar. Juholt förlorade sig ibland i detaljer och uppräkningar och en stor del av talets mittparti ägnades åt argumentation för välfärdsstaten då med sänkt tempo och minskad publikkontakt som följde. Men – i de avslutande delarna var Juholt åter stark (liksom publikkontakten).

Syfte/Målgruppsanpassning: Juholt strävade i talet efter definiera vad socialdemokratin innebär och försöka bevisa att den är precis lika relevant idag som den alltid har varit. Han ville få åhöraren att föreställa sig ett bättre samhälle än det som regeringen erbjuder och han fortsatte arbeta in sitt tidigare budskap att han har högre ambitioner för Sverige än vad Alliansregeringen har. Talet var såväl ideologiskt som undervisande. Juholt försökte också definiera sig själv som en i ledet av stora socialdemokratiska ledare och därmed, kanske börja bygga på sitt så kallade ”ethos” som blivande landsfader – redan nu redo att axla manteln från företrädarna och redo för statsministerposten.

Huvudbudskapet i talet – den som genomsyrade allt - var att satsningar på välfärden inte innebär kostnader utan är investeringar i framtiden. Och att dessa investeringar är självklara valet framför regeringens enda alternativ – skattesänkningar.

Argumentation och bevisföring

Juholt uttrycker argument för välfärdsstaten med hjälp av logos-argument (nytta) istället för med hjälp av de ethos-argument (karaktär) som tidigare använts. Välfärden går från att vara en rättighet till att vara en investering för framtiden. Det är intressant eftersom Juholt återkom flera gånger till att ”politik handlar om att vilja och att välja” och illustrerade det ofta med konkreta förslag, till exempel att sänkt restaurangmoms kan ge 10 kr billigare Toast Skagen och 3500 nya jobb medan samma pengar istället för 10 00 nya lärare. Men, självklart var det också mycket ethos, ”Vi” kan göra saker tillsammans och ”vi” har ett ansvar. Pathos-exempel förekom delvis, exempelvis i form av barn som inte har råd med glasögon (vilket även Fridolin använt). Pathos i framförandet accentuerades så och då genom att Juholt med sit röstläge visade på såväl indignation som engagemang.

När det gäller den kritik Juholt fått för att han lovar reformer utan att berätta varifrån finansieringen ska komma, bemöter han den effektivt genom att använda retorikens statuslära. Först håller han med om att reformerna kommer att kosta pengar, sen definierar han dem som investeringar för framtiden, och slutligen jämför han dem med regeringens skattesänkningar (alltså en ”klassisk” modell som följer stegen erkännande – definition – jämförelse i statuslärans sjustegs-modell). Utryckt i sammanfattad form med orden ”vi säger nej till skattesänkningar - vi säger ja till att investera.”

För att skapa bevisstyrka använder Juholt genomgående definitioner i talet. Han definierar exempelvis vad solidaritet är, vad politik är, vad ett arbetarparti är , vad egoism är, vad politisk drivkraft är och vad välfärd är.  I argumentationen förekom alla typer av bevis men exemplen dominerade i kombination med Juholts egna reflektioner. Auktoritetsbevis i form av att referera till tidigare partiledare förekom ofta för att tilltala partivännerna (det man kallar aptum).

Språket

Talet var (självklart!) genomarbetat vilket underströks av det flitiga användandet av språkliga figurer – men noterbart var att det var få formuleringar som kommer att gå till historien. Det handlade mer om rytmer, exempelvis anaforer en mängd upprepningar som ”det gamla…, det gamla…, det gamla…, det gamla…, och så vidare” och ”…löntagarnas bästa…” ett stort antal gånger. Han talade även i bilder och använde utryck som ”sörja”, ”mischmasch”, ”grönt ljus för tåget”, ”krockkudden som Göran Persson utrustade regeringen med”. Citat från kulturen förekom ofta i talet för att ytterligare illustrera. Ordlekar som ”brännskadad, utbränd”, det man inom retoriken kalla refractio, användes också.

Angrepp
Angreppen, eller tillbakapassningarna från Reinfeldts tal, var förhållandevis många men levererades med humor och glimten i ögat vilket mildrade effekten av dessa. Kul exempel: ”Reinfeldt undrade om det finns liv i rymden, jag undrar om det finns liv i regeringen”. Juholt gick inte över gränsen någon gång. Snyggt!

Formuleringar man minns

Då väldigt många av Juholts retoriskt färgade formuleringar var rytmer – som är såväl effektiva som uttalsstödjande – innebar detta att de retoriska höjdpunkterna blev ganska få. Vi vill ha lite mer tid att botanisera i detta långa tal, men till att börja med lyfter vi fram följande formuleringar (kanske har vi fler när Almedalsveckan ska summeras):

Reinfeldt undrar om det finns liv i rymden. Jag undrar om det finns liv i regeringen?

Solidaritet innebär att vi har råd med varandra (en mycket stark och väldigt enkel definition)

Politiken kan inte sitta på läktaren när marknaden kör över medborgarna!

Det är ingen skillnad mellan en brännskada på arbetsplatsen och en arbetsplats som leder till utbrändhet (en snygg kombination av ordvändning och betydelseglidning)

…ett mischmasch av anställningsformer som leder till en sörja av otrygghet

Om man tror att ojämlikhet är vägen framåt, då rustar man sig för ojämlikhet

Regeringen exploaterar de sjunkande förväntningarnas mantra

Egoism är inte en naturlag

Ebba Persson, Hanna Skogsmark, Carl Jensfelt, Fredrik Pettersson, Björn Stolt och Christer Hanefalk