Talare: Göran Hägglund

Datum: 9 juli 2011

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

Inledning/intresseväckare    4    Högre betyg om antalet exempel hade halverats

Bakgrundsbeskrivning         6    Bitvis bra – bitvis mindre bra

Budskap (tydlighet)            6    Blandar och ger – en retorisk bergochdalbana

Argumentation                   7    Varierad och bra stundtals – och ibland utan relevans                            

Avslutning/uppmaning        6     En bra summering – men, var fanns ”glöden”?

Bevisstyrka                       8     Hållbara och – mestadels – relevanta

Språkliga hjälpmedel          7     Stundtals återfall i rollen som otajmad stå-upp-komiker

Engagemang/närvaro          7     Lågmäld ton – men fungerade förmodligen väl…? 

Retorisk Fair Play              6     Godkänt – stundtals ganska elakt men elegant förpackat

Sammanvägt betyg:       6,4    En ojämn Hägglund – kanske dags för Almedals-paus?                            

Övergripande kommentar: Inom retoriken – och då särskilt vad gäller argumentation – så lyfter man ofta fram tre centrala begrepp: Hållbarhet (= är det som sägs sant – klarar det en faktakontroll), relevans (= är argumenten kopplade till budskapet) och acceptans (= är det som framförs anpassat för situationen/målgruppen). Denna kväll i Almedalen kan man säga att Göran Hägglund klarade kravet på hållbarhet, fick godkänt vad gäller uppfyllandet av acceptanskriterierna men underkänt på relevansen. Flera partier i talet, liksom många formuleringar, fanns där enbart för sin egen skull – inte för att underbygga eller förstärka ett budskap. Även om det som sades många gånger var välformulerat, så fanns frågan säkert hos många: ”…och varför tar du upp det här/varför säger du det här…?? Starkast var Hägglund i den del av

Det är ingen tvekan om att Göran Hägglund är en av politikens skickligaste retorikhantverkare, men när hans parti närmast verkar famla efter egna frågor att hänga upp politiken på, så är det lätt hänt att talen som levereras blir lika otydliga som politiken – talen blir en spegelbild av den politiska verkligheten. På sätt och vis är det egentligen märkligt att ett kristdemokratiskt parti har så liten plats i vårt land – när partikollegerna i många andra europeiska länder har en dominerande ställning.   

Hur hade Hägglund ställt in sin egen GPS?

Hägglunds tal innehöll sex stycken ”tal i talet”. Hans teman var följande:

·         Barns otrygga uppväxt. (bra del)

·         Ungdomsbrottslighet (bra del – engagemanget ett plus!)

·         GPS-Håkan som dålig vägvisare (…relevans? Humor för sin egen skull?)  

·         Alla människors lika värde (inte lika stark del)

·         Konstruktionsförändring av socialbidrag (inte lika stark del)

·         Sydsudans tillkomst (…till intet förpliktigande inslag i talet…)

Bitvis var det en frikyrkopastor som höll högmässa – en dag för tidigt när han talade om vänskap, gemenskap, ensamhet, relationslinje, människovärde och då speciellt barns och ungas uppväxt. Det fanns till och med syftningar på en religiös sång i slutet av texten om Sydsudan. Sångtexten: Det lilla ljus jag har det skall få lysa klart. Det lilla ljus jag har det skall få lysa klart….jag sätter det ej under skäppan nej för det skall få lysa klart lysa klart lysa klart lysa klart. Och texten om Sydsudan: Men hoppet har tänts om något bättre… Samma hopp har tänts i Egypten…. Och lågan flämtar i Syrien. Och vi kan inte tillåta att det ljuset släcks under våldets järnhårda skäppa.

Några kommentarer till ovan nämnda delar: Det relativt sett långa avsnittet om kd:s satsning på barns och ungas uppväxtvillkor var formellt välkomponerat och kopplat till övertygande bevisföring med många (troligtvis riktiga) faktauppgifter. Efter den halvsvaga inledningen hade det emellertid behövts något mer upplyftande – det blev en sorglig genomgång av stora sociala brister i det land där Hägglund själv varit socialminister under fem år! Det blev en slags opposition mot den egna politiken.

Avsnittet där GPS-Håkan kommer fram ska bli talets ”underhållningsdel”, där Hägglund ”rappar” om Juholt som GPS-röst. Egentligen ganska kul, men det kändes på något sätt alltför konstruerat…

Så igen – ett nytt avsnitt om folk det är synd om – folk som är arbetslösa men inte får A-kassa för att de inte haft ett jobb. Ny opposition på den egna politiken? Hur tänkte Hägglund där…?

Och så – före avslutningen: Lite ideologi och internationell solidaritet i lagom blandning med det nya landet Sydsudan som utgångspunkt. Men hur tänker Hägglund och KD stödja detta nya land?

Argumentation och bevisföring

Hägglund följer i sin argumentation skolboken i retorik. Argumentationen innehöll en bra blandning av logos, ethos och pathos – alltså nytta, karaktär och känsla (med övervikt för de två senare). Bevisen som Hägglund använde var hållbara och bitvis relevanta men saknade av och till acceptans i relation till publiken – vilket kunde avläsas i uteblivna reaktioner. Talet innehöll ungefär lika många auktoritetsbevis som konkretiseringsbevis, exempelvis i form utav brottsstatistik, rapporter från BRÅ, Socialtjänsten och Långtidsutredningen med flera. Det fanns också konkretiseringsbevis i form av berättelser, om den unga tjej som ledde en kriminell tjejliga, om Johan som rånade unga på stan och åttabarnsmamman Tamarina från Sydsudan.

Språket

Hägglund bjöd (som vanligt) utan tvekan sin publik på alla slags språkfigurer – allt ifrån mycket konstfulla där vänstersidan utmålas som förmyndarfabriken som producerar prefabricerade familjeprodukter till rytmiska formuleringar där ”tänkt trygghet blir förödande fällor” och till enkla och jordnära formuleringar som ”barndomens somrar och gassande sol.” Språkligt var talet välformulerat, men när relevansen inte alltid var på plats så uteblev säkert planerade applåder för att istället låta som plattityder. Det skulle vara spännande att höra en Hägglund som talade utifrån en styrkeposition – istället för att tala utifrån en position som letar efter något där styrkan kan hämtas.

Positiva värdeord som förekom i talet var exempelvis samhörighet, gemenskap, tillit – samt många hänsyftningar till ”relationer”.

Angrepp
 
Talet innehöll en hel del anfall – särskilt mot socialdemokraterna och Håkan Juholt. Hägglund blandar ren ironi (riktad mot person) med angrepp i sak.

Även Håkan Juholts någon vacklande agerande i Libyenfrågan fick en släng genom en liknelse där Juholt kallas ”GPS-Håkan” som misslyckats som vägvisare. En i och för sig rätt kul omskrivning av Juholt som en otydlig politiker, men som i sammanhanget ändå kändes alltför konstruerad. Totalt sett en ”lämplig” attacknivå.

Formuleringar man minns

Det fanns mycket att botanisera i – det brukar vara så när Göran Hägglund håller tal. Här kommer några som vi valt för stunden:

-          Livet är större än pengarna…

-          Vi har fyllt alla rum till brädden, men det ekar tomt ändå…i frånvaron av fungerande familjeförhållanden…

-          Det räcker inte med tillväxtpolitik – det behövs också en politik för uppväxt

-          Det räcker inte med arbetslinjen – vi behöver en relationslinje.

-          ….efter att ha duckat duktigt i valet….

-          …har fått upp den gemensamma tvångsångan när det gäller föräldraförsäkringen…

-          …var som vanligt vaga i valrörelsen…

-          …ett stort fett varsel i förmyndarfabriken inför valet 2014…

-          …orimligt, otäckt och otänkbart…

-          …tydliga och tidiga insatser är att föredra före sena och svaga reaktioner…

-          …vänd, vänd, vänd! Vänster, vänster, vänster! Backa, backa, backa!

-          Håkans veteranbil som ”oavsett destination alltid hamnar på (70-talets) parkeringen utanför Domus.

 

Jana Fralova, Pernilla Hsu, Björn Stolt och Christer Hanefalk