Jimmie Åkesson höll på söndagen ett riktigt bra tal. Ser man det ur strikt ”leverans-aspekt” så följde talet det retoriska ”regelverket” mycket bra – därtill var det mycket bra framfört av Åkesson. Hade talet hållits av Håkan Juholt – delar av talet kunde ha hållits av vem som helst av våra ledande politiker – så hade många höjt det till skyarna. För vem vill inte stå på brottsoffrens sida? Och vem bland vänsterpolitiker vill inte bli förknippad med Per-Albin?

Men, det tar bara några minuter så är åsiktsmaskinerna igång på nätet – ”experter” som inte klarar att skilja på sin egen åsikt och att analysera ett tal objektivt.

De flesta klarar att uttrycka sig någorlunda objektivt om Lars Ohlys talarkonst – utan att belasta honom med de oerhörda grymheter och övergrepp som begåtts i kommunismens namn. Vi klarar av att analysera Göran Hägglund – utan att ställa honom till svars för korstågen och allt elände som jesuiter och andra med påstått kristen tro gjort sig skyldiga till. Vi accepterar självklart Jan Myrdal – trots hans idolisering av Saloth Sar (eller Pol Pot som han hade som artistnamn). På samma sätt måste vi som jobbar med retorik klara av att analysera Jimmie Åkesson. Vi må tycka vad vi vill om hans politik och hans parti, men när han talar så ska samma retoriska måttstock gälla för honom som för andra.

På våra utbildningar talar vi ibland i början om bra och dåliga talare och försöker ta fram vad det är som gör dem ”bra” respektive ”dåliga”. Och då dyker såväl Hitler som Martin Luther King Jr upp som förslag på bra talare – vilket de båda var. Naturligtvis givet den kontext de befann sig i och verkade i. Få (ingen?) har skapat så mycket ont och så mycket elände som Hitler, men vi kan inte komma ifrån att hans talarkonst fungerade och gav honom (som mest) 33 procent av tyskarnas röster i fria val. Det går faktiskt inte att retoriskt döma ut Hitler för att man tycker att han är ond – och på samma sätt kan man inte säga att allt det Martin Luther King Jr sade var lysande för att vi tyckte att han var god.

När jag själv gick min retoriska grundutbildning hade jag förmånen att ha professor Kurt Johannesson som en av mina tre handledare. För att tydliggöra hur man kan se på retoriken, gav Kurt oss följande liknelse: ”En man befinner sig i tunnelbanan klockan 23.30 en lördagskväll. Han angrips av en knivbeväpnad person som skär honom svårt. Men, som tur är finns det människor i närheten som hjälper honom till sjukhus. Väl på sjukhuset kommer han in i ett operationsrum där en kirurg, efter sedvanlig bedövning, skär i mannen med en kniv för att lokalisera och åtgärda skadan. Och sedan ställer vi oss frågan: Är kniven ond eller god? Och svaret är naturligtvis: Kniven är varken ond eller god – det är den som håller i kniven som är ond eller god!” Retoriken är – precis som kniven – varken ond eller god. Retoriken är en uppsättning verktyg, metoder och system – en verktygslåda om man så vill – som kan användas av såväl ond som god. En verktygslåda som fungerar lika bra för ond som god.

Förstår man inte det här – eller kan man inte se det här – ja, då ska man inte heller kalla det man gör för ”retorisk analys”. Då ska man ge sig själv en politisk etikett och sälla sig till det etablerade åsiktsmaskineriet!

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.". Detta citat från Evelyn Beatrice Hall – sagt/skrivet år 1906 i boken Voltaires vänner – borde fler som (enligt sig själva) skriver om retorik ständigt ha med sig.

Upplands Väsby den 11 juli 2011

Christer Hanefalk